Det har varit lite gnälligt på kvällen, jag har fått springa in till sovrummet jag vet inte hur många gånger, men lyckades se klart filmen till slut, och nu ligger jag själv i sängen också. Är super trött, så ska lägga ifrån mig telefonen och bara njuta av att höra min dotters andetag och små ljud :)

Natti natti!

Ja, det blev en ganska lugn dag, mesta dels spenderad hemma, men det var riktigt skönt faktiskt.

Har fixat med vimplarna som Elsa ska ha på dopmottagningen och sen i sitt rum, gipsavtryck av hennes händer och fötter, och lite sånt som man gör varje dag :)

Vi var även iväg en snabbis till Niklas och sa hej, och sen Erikslund :) Elsa behövde nämligen strumpor då hon knappt kan ha ett enda par av dom hon har :P Alla var nästan för små, märks verkligen att man inte använder strumpor på små som man gör på oss vuxna, för hon har inte ens använt hälften av strumporna som hon har.

Nu ligger hon och sover i sovrummet, jag har diskat hennes flaskor, förberett flaskor, packat ihop hennes grejer som ska med imorrn, och nu sitter jag i soffan med te och mackor och tänkte kika på lite film innan jag också går och lägger mig :)

Jag har alltid haft ångest när det gäller vikt, och då menar jag alltid! Eller ja, iallafall så länge som jag kan minnas, vilket är typ högstadiet och uppåt. 

Min vikt som jag känner är jag är 60 kilo, absolut inte mindre, men kan absolut vara 65 kilo om jag känner mig nöjd med mig själv då.

Jag har vägt 72 kilo två gånger i hela mitt vuxna liv, och dom båda gångerna har jag fått ångest. Jag hade sambo, pendlade mellan jobb, och rörde inte lika mycket på mig. Men så fort jag såg på vågen och kände på kläderna att jag vägde mer än vad jag borde, så tog jag tag i det, och det tog aldrig speciellt lång tid innan jag var tillbaka till min normala kropp igen. 

Som alla vet vid det här laget, så har jag varit gravid i och med att jag har barn, och det är biologiskt. Under graviditeten gick jag upp 30 kilo, och det är ganska mycket. Normalt att man går upp under en graviditet säger dom är mellan 12 och 14 kilo. Det är det dom räknat ut att allt väger tillsammans - fostervatten, bebis, moderkaka osv. 

Jag gick alltså upp 30 kilo. Detta visste inte jag fören jag kom på efterkontroll att jag hade gått upp så mycket. När jag fick reda på att jag var gravid vägde jag 63 kilo, och var på väg ner till 60, vilket i det här läget bara var att fetglömma. På inskrivningen vägde jag kring 68, vilket kändes lite si sådär. När inte ens halva graviditeten hade gått ställde jag mig på vågen, 74 kilo! Här kommer ångesten direkt! Här slutar jag ställa mig på vågen självmant, jag måste tänka på mitt barn som växer i magen, ångesten får inte komma!

Att få viktångest när man är gravid är inte det bästa. Jag klarar inte av sånt, så jag slutade ställa mig på vågen, jag måste ju som sagt tänka på mitt barn som behöver all näring och allt i magen, jag måste se till så att den mår bra. Jag kan fixa mig sen. 

Innan graviditeten led jag av osunda matförhållanden och träningsförhållanden. Jag åt väldigt lite, jobbade och tränade ganska hårt. Jobba på lager är ganska tufft, vilket normalt också kräver att du får i dig ordentligt med näring - det funkar inte på mig. När jag jobbar hårt och tränar hårt tappar jag all aptit och matlust - då har jag från början en väldigt liten aptit och matlust - vilket resulterade i att jag åt en ordentligt frukost, men sen åt jag typ ingenting mer på hela dagen, förutom en shake eller bar kanske. Tränade i nån form ganska ofta, jobbade så ofta jag kunde och så mycket som möjligt.

När jag blev gravid så var det inte tal om mitt dåliga matintag längre, nu var jag tvungen att äta som man normalt ska göra, för att mitt barn skulle må bra. Det plus att jag inte kunde röra på mig på samma sätt längre då jag hade problem med fogar och muskler, så gick jag upp väldigt mycket. Inte för att jag åt massa godis och onyttigt, för det gjorde jag inte, jag åt mer sånt innan jag var gravid, utan för att jag rörde mindre på mig, och åt oftare.

Från att äta 1-2 gånger om dagen till att äta 5-6 gånger om dagen, från att röra sig konstant till att knappt röra sig alls, det är en stor skillnad.

Detta har tagit på mig både fysiskt och psykiskt. Jag kämpar varje dag både fysiskt och psykiskt. Jag kämpar med hjärnspökena, som tycker att jag borde äta mindre och träna mer, men samtidigt måste jag orka ta hand om min dotter, jag vill ju vara en så bra mamma som möjligt för mitt barn. Jag måste ha energi. Samtidigt så kämpar jag med att jag har ont i kroppen, jag har ont i fogar, jag har ont i rygg, knän, axlar osv. Jag har inte styrkan i kroppen längre. 

Jag försöker verkligen att ut och gå minst en gång om dagen, försöker få ihop 1 mil, men är det 10 minuter bara så är jag tillfreds en liten stund med det. Jag har ju ändå gått ut och gått, eller hur? Allting räknas, eller? 

Men detta idag, att ställa mig på vågen som normalt inte står framme längre, och den visar 73.3, det som jag vägde för några veckor sedan också, tog hårt på mig. Vad ska jag göra? Jag rör på mig, jag försöker undvika godis, fika, läsk och allt sådant, jag äter inte stora portioner mat, jag försöker att äta lite nyttigare än normalt - vilket inte alltid är så lätt - men vi har nästan alltid hemmalagad mat. Vi äter inte så ofta ute-mat, men varför får jag inte resultat? Jag kan ju inte gå tillbaka till hur jag var förr, när jag åt minimalt, det är ju inte optimalt! Jag skulle absolut kunna göra det, jag skulle inte ha några problem med det på det viset, men jag måste ju fortfarande orka ta hand om mitt barn. Kroppen behöver ju energin, eller hur? Fast den behövde ju inte det innan graviditeten uppenbarligen, så varför skulle den behöva det nu? 

Det blev ett väldigt långt inlägg här, men jag kände att jag behövde skriva av mig. 

Jag har det tufft fysiskt och psykiskt, men jag försöker kämpa på med positiv energi och ett leende på läpparna, för trots allt så borde jag ju inte må dåligt och klaga eftersom att jag har världens bästa mirakel!